Novell: Iskall draknatt

Idag ska jag lämna in min novell. Så tänkte jag att ni skulle få läsa den, men var snälla nu! Uppsatser har jag inget problem med att få kritik, men detta är skönlitterärt. Det är skillnad.

Iskall draknatt

Vera sparkar sig fort över den snötäckta isen. På sina ställen tar det emot lite, men det får henne bara att anstränga sig ännu mer. Trots att det är kallt ute är hennes puls hög och hennes kinder är varma. Ångan som bildas ur hennes mun påminner henne om en drake, den draken som tände eld på huset och som nu förföljer henne. Vera fokuserar sin blick längre bort, mot det mål där hon vet att draken kommer att dräpas. Hon känner till platsen väl, var kobbarna och skären finns och var strömmarna gör isen förrädisk. Nu hör hon Catlins snabba steg bakom henne och hon hör henne skrika ”Stanna för helvete!” Hon låter precis som den drake Vera ser hennes som. Hon ropar tillbaka ”Aldrig! Aldrig att jag stannar! Hur kunde du göra det?” För sig själv säger Vera tyst: ”Aldrig att jag förlåter dig. Aldrig.” Vera hör inte vad Catlin ropar som svar men när hon tänker på Det förskräckliga så byggs ett hat upp inom henne som är starka än något annat. Ett hat så starkt att det skulle kunna riva murar, äta upp henne från insidan och till slut göra henne galen.

Hatet ger Vera ny kraft och hon sparkar på allt vad hon kan. Hon känner hur hennes mun fylls av blodsmak, men smaken av blod och järn gör henne bara starkare och det får hennes hat att växa. Vera slänger en blick över sin axel, men hon kan inte längre se Catlin. ”Nu. Nu tar jag en omväg”, tänker Vera och hon gör en sådan kraftig sväng att sparken nästan välter i kurvan, men hon lyckas finna balansen i sin kropp och får sparken precis dit hon vill ha den. Hon låter den glida en bit och sakta stanna. Vera vet att Catlin kommer att gå i fällan. ”Snart, snart är helvetet över.” Hon slår sig ner på sparkens sittplats för att kunna se när draken blir dräpt. Till slut kan hon se Catlins svarta hår och bruna ögon. ”De där ögonen, de där förrädiska ögonen…” väser hon tyst för sig själv. Så närmar sig Catlin den platsen där draken ska dräpas. Vera kan höra ljudet av isen som spricker. Hon ser att Catlin stelnar, nästan som att hon fryser till is och för en sekund ser hon ut som ett skräckslaget rådjur som fruktar för sitt liv. Sen brakar det. Sprickan blir en vak och hon hör Catlin förgäves yla och tjuta efter hjälp. Precis så som en drake låter när den blir dräpt.

Helt plötsligt känner hon ett sting av ånger, men så kommer hon ihåg Det förskräckliga och att Catlin är upphov till allt ont. ”Nu är det snart över” viskar Vera tyst. Hon tar tre djupa andetag, tänder en cigarett och känner ett lugn hon inte känt på månader, eller kanske är det år, strömma igenom henne. Hon är tyst, lyssnar på Catlins kamp för sin överlevnad. En kamp Vera vet att Catlin inte kommer att vinna. Vera slänger cigaretten på isen och lika sakta som glöden slocknar blir Catlins förtvivlade skrik allt tystnare. Cigaretten slocknar till slut och det blir knäpptyst, de hjälplösa skriken har tystnat. Vera går så nära vaken hon vågar, även om hon känner vattnet vet hon att isar kan vara förrädiska. Så ser hon Catlins livlösa kropp och hon väser ”Du sa alltid att blod är tjockare än vatten, men jag vet inte om jag kan hålla med dig.” Hon suckar belåtet, det är bara hon och stjärnorna som vet.